23 March, 2010- Fran Kalapathar 5550 meter over havet till Pheriche 4242 meter over havet

linkedin share button

Group at Kalapathar

Fran Kalapathar 5550 meter over havet till Pheriche 4242 meter over havet
Klockan 05.00 satt vi papalsade i lodgens skitiga halvmorker, bland sovande barare, och tvingade i oss nagra skedar havregrynsgrot och lite the, och bara tjugo minuter senare tande vi pannlamporna och tog vara forsta steg upp mot Kalapathar. Vi passerade forst den fantastiska sandstranden och sen den uttorkade sjobotten innan den branta stigningen tog vid. Tank en svart skidpist, stenblock pa varandra och lite grus och smasten. Dar gick vi. Sa smaningom planade marken ut nagot for att straxt darpa ersattas av
en lutning motsvarande rod skidpist. Och massor av vingliga stenblock. Vi flasade tappert pa och till slut kunde vi se boneflaggorna fran toppen vaja i den stilla morgonvinden och nar klockan var lite efter sju var vi alla samlade och kunde njuta av Pumoris gulddoppade topp och utsikten mot Everest som tittade fram bakom Nuptse. Langt dar nere sag vi det stora grustaget som ar Everst Base camp, det grongra hotfulla isfallet och langre bort hundratals snotackta toppar som stack upp ur molnen. En syn som fick det att taras i ogonen. Faktum var att utsikten pa manga satt fick oss att kanna det som om vi var on the top of the world, aven om vi naturligtvis vet att det fattas 3298 meter...
Vandringen ner gick betydligt fortare, aven om det ocksa kravde en viss koncentration och muskelstyrka. Knappt tre timmar efter att vi lamnat lodgen stapplade vi in i allrummet igen for en rejal frukost. Alla madde inte prima. Eva hade lamnat walk over pa Kalapathar redan i gar kvall: hon hade svara problem med att syresatta sig och behovde alla krafter for dagens vandring ner. Elisabeth hade inte riktigt nagon aptit och inte Sofia heller. Pia hade fatt problem med andningen pa vagen upp men Cissi som matt lite daligt i gar madde battre och hon och Annika at med god aptit. Nar vaskorna var packade lamnade vi
det lilla skithal som Gorak Shep och var lodge faktiskt var (toahal saom knappt erbjod vattenambar till spolning, inget vatten att tvatta handerna i och ett ratt ackligt allrum). I drygt ett par timmar vandrade vi nu samma vag tillbaka till Lobuche som vi gatt dagen innan. Genom det jattelika stenbrottet, lite uppfor men naturligtvis allra mest nedfor.  Trafiken var livlig; yaktag och barare som var pa vag till basecamp stoppade upp var vandring av och till, men nar vi gick forsokte vi halla ett hogre tempo an pa vagen hit. Brant nedfor i stenskravel gick stigen och vi kunde inte riktigt fatta att vi verkligen pressat oss upp har i gar...
Stackars Sofia blev akut illamaende halvvags ner men pressade i sig lite stekt ris och piggade pa sig markbart efter lunch, men da pajade i stallet Pias vansterkna sa nu fick hon ta det lite lugnare och fa sallskap av Pemba som tagit ansvar for baktruppen. Vidare och vidare, nedfor och over – inte stock men – sten gick vi och sa smaningom kom vi ut pa ett slattlandskap med stengardsgardar pa sandig mark. Vi gick ner och in i molnen och befann oss nere i en dal. Lang bort kunde vi se bergstopparna sticka upp ur molnmassorna och snart sag vi Periche, dagens slutmal pa 4300 meter over havet. Ett litet the’ stopp hemma hos Pasang – appelthe och kakor – och sen kunde vi checka in
pa vart hotel. Ja, faktiskt ett riktigt (nastan ) hotel! Rummen ar lika enkla och kalla som pa alla lodger men allrummet ar frascht och stort,varmt (!) och borden har tabletter och en liten (ful) blomvas med plastblommor i, rena och snygga salt- och pepparkar. Och nu har vi fatt ett liksom levande ljus (mellanting mellan stearinljus och oljelampa) pa bordet. Det kanske basta av allt ar att duschrummet har ligger i huvudbyggnaden och ar tillrackligt stort for att man ska kunna byta om dar inne, och stralen var stark och het och rackte absolut till en hartvatt. Inget betonggolv i ett platskjul dar en hink soluppvarmt vatten knappt rackte tilll en intvalning alltsa. Sa nu har fyra sjattedelar hunnit duscha och alla njuter vi av denna enorma komfort och kontrasten mot skithalet Gorakshep.

Vi har precis atit en valbehovlig maltid – menyn med samma ratter som de senaste tio dagarna – som inleddes med varsta flygplansservcien; varma vata handdukar! Besticken inlindade i tygservetter och farskt apple i klyftor till efterratt. Sofia och Cissi festade till det lite extra med att dela pa en cola. Vi ar med andra ord ratt nojda! Men trotta. I morgon blir det sovmorgon, frukost forst klockan atta och sen fem timmars vandring inklusive lunchrast.